"Ibland kommer det som en smäll"
Idag är en av det tyngre dagarna, jag har känt mest ilska och besvikenhet angående Stefans bortgång. Förträngt att han faktiskt är borta, gömt mig för sanningen. Ibland kommer det som en smäll, som idag. Egentligen skulle jag bara vilja åka hem och gömma mig under täcket och inte träffa en stjäl. Men idag är det lång dag, smink hela dagen, vara mitt uppe i allihopa hela dagen & efter det ska jag bort och baka en tårta, så kommer inte vara hemma förens jätte sent..
Skulle jag sjukanmäla mig ser folk mig som en skolkare, "men du är ju egentligen inte sjuk, du bara orkar ju inte gå" jo, jag mår inte bra, bara för det inte syns på utsidan så behöver jag inte må bra, jag mår psykiskt dåligt, är inte det samma sak? Jag kan tycka det kan vara värre än vissa sjukdomar.
Mina tankar idag är när vi var på sjukhuset med Stefan, när vi satt vid hans sida och han låg där med öppen mun, sladdar & slangar överallt, jättevarm och ögonen åkte upp titt som tätt. Ögonblicket då vi hörde läkarna säga att det inte fanns något att göra, om han hade velat donera osv.. nästa steg som var att sitta vid hans sida igen, hålla hans hand och känna hur han snabbt blev kall och blek, hur man kände hur han sucka efter ett sista ande tag. Jag var sist ut, ut ur rummet där jag pussa han på pannan, viskade till han och lämnade han, där va sista gången jag såg han.
Jag förstår inte hur det kan ha varit så många som varit så respektlösa angående allt som hände och efter hans död.
Jag saknar dig till tusen. ❤
