Moa Hedblom

 

Att du ska vara borta från denna jord känns overkligt, fortfarande även fast de faktiskt snart gått 2 månader.. eftersom vi inte träffades så himla ofta känns det som att vi kommer träffas på snart, som att du bara är borta på ett till behandligshem. Fast egentligen så vet jag att det aldrig kommer att hända, jag vet hur det känns, hur det känns att aldrig mer få träffa en familjemedlem, en person som man älskar. idag hade det varit din första fars dag, men du valde en annan väg, önskar du hade byggt upp den där muren hårdare. han är så söt, lilla V, vi saknar dig allihopa här hemma. jag förstår på ett sätt att du valde den vägen du gjorde, att du tog något så starkt som du gjorde, du hade det så himla jobbigt, du hade nog de värst av oss alla. önskar jag kunde gjort mer, stöttat mer, erbjudit mer. det som hände var bara en tidsfråga men ändå kom det som en bomb, en hemsk bomb. jag vet inte riktigt hur jag mår längre, känns som jag bara stänger av, stänger ute allt och inte bryr mig om saker längre. jag har börjat skrivit i dagbok igen, det hjälper, det mesta är om dig. du har alltid varit som en förebild bortsätt från drogerna så var du världens underbaraste människa, så givmild, du vilja bara hjälpa alla andra. du skulle alltid skydda mig, minns när du, jag och fredrik var på gräsmattan hemma i tegeltjär, det var sommar och jag skulle sätta mig på solstolen, sätter mig på en geting/humla (minns inte, men ont gjorde de) ni fick panik och visste inte vad ni skulle göra, fredrik torkar mina tårar och du sprang och hämta en socker bit för det skulle hjälpa mot det onda. fy vad jag är arg på dig! så förbannat arg att du gjorde det här, att du tog det du gjorde. mina tårar rinner för jämnan, så arg, men ändå så förstår jag. det var så himla hemskt och se dig på sjukhuset, så hjälplös och så varm pågrund av febern.. vi satt så länge med dig, väntade på besked om vad som skulle hända, om det fanns något tecken på att du skulle vakna eller om du bara levde för maskinerna.. jag hoppades, höll mina tummar för att du skulle vakna. men ändå så visste jag.. när dom sa att det inte fanns några livstecken och att vi skulle dra ut respiratorn, hela jag svävade bort, tänkte hur ska de här gå, hur ska våran familj någonsin klara det här igen, en tredje gång. vi satt med dig in i dina sista andetag och såg hur du snabbt blev alldeles vit/grå och plötsligt blev kall. i denna stund fick jag en kram av pappa, han kramade mig, vilket inte har hänt sen mamma gick bort, ca 10 år sedan. jag var sist ut ur rummet, kramade om dig, viskade i örat och gav dig en puss på pannan. ❤